Jag tillhör inte de som tror på ödet. Inte heller på försynen eller på att allt som händer har en förutbestämd mening. Kanske är jag för starkt fostrad i ett vetenskapligt tankesätt. Ett offer för min tid och för den västerländska pragmatismen.

Men även om jag inte tror att det som händer nödvändigtvis har en mening, så är jag övertygad om att vår kreativa hjärna kan skapa en mening. Vill skapa en mening. En bra mening. Nåt att ta med sig, lära sig av, dra fördel av. Så att det som händer fyller en funktion. Inte blir meningslöst. Vi ger det som händer en mening, ett värde, så att det inte hände i onödan.

Vi skapar hela tiden vårt nu och vår framtid. Vi formar historien om oss själva, vår egen bild av vårt jag. Inte minst i form av hur vi väljer att reagera på nuet, minnas det.

Vilken mening och vilket värde kan du ge det som händer dig just nu.

När det känns som tyngst, svårast och jobbigast är det som att stå med näsan mot en mur som ska forceras. Ogenomtränglig och omöjlig att få grepp om. Ibland behöver vi backa ett par steg för att få lite perspektiv. Identifiera bästa vägen framåt. Se alternativen. Ta sats. Kanske välja om.

Att unna oss tiden för reflektion och fri tanke är en av de bättre investeringarna av vår tid och i oss själva. Släppa, andas och omdefiniera för att på ett bättre sätt och med ny kraft ta oss vidare. 

Genom att släppa fokus och låta tanken sväva fritt tillåter vi hjärnan att göra nya kopplingar. Hitta gamla kunskaper och erfarenheter och fläta samman dessa med dagens utmaning för att hitta de nya lösningarna. 

Vilka murar har tornat upp sig för dig och vad ser du när du tar ett par kliv bakåt?

Ibland behöver vi balansera på kanten. Våga ifrågasätta om vi tänkte rätt. Låta tanken ta några rundor till. Stötas mot några nya kanter. För kanske låg den perfekta tanken i vägen för den som var ännu bättre, klokare, roligare.

Tänk om tanken rör sig så snabbt att du hinner tänka om. Inte bara en utan flera gånger. Motsatt. Bakvänt. Spegelvänt. Eller bara lite justerat i hörnen. Bjuda in tvivlet som din bundsförvant. Fundera på om den bästa tanken dykt upp - än.

Utan tvivel landar vi på samma platser. Rör oss längs upptrampade stigar och kämpar vidare i samma box. När vi vågar balansera på kanten, trotsa svindeln, leka med tanken och utmana oss själva faller boxens väggar och stigen blir ett öppet fält. 

Vilka tankar behöver du utmana?

Kommunicera, berätta, beskriva, prata, snacka, dela med sig... Hur ska alla de där tusen tankarna och idéerna som snurrar i huvudet kunna komprimeras till något vettigt som någon annan ska kunna förstå? Och alla känslorna som är kopplade till de tusen tankarna, hur ska de kunna förklaras? Vi förstår ju inte ens själva trots att vi befinner oss mitt i tankeflödet. Mitt i känslostormen.

Ibland är det som kommer ut bara ett första stapplande steg. Ett test. En ofärdig prototyp som behöver omgivningens omvårdnad, andras nyfikenhet och en säker miljö att utvecklas i. För tänk om vi oftare kunde vara nyfikna på vad någon egentligen menar, även när det som kommer ut inte riktigt verkar logiskt. Kanske inte så klokt. Kanske till och med lite provocerande.

Tänk om vi skulle förutsätta att det är något klokt, smart, snällt och bra som har tumlat runt där inne. Även när det låter lite galet. När vi inte riktigt fattar - än. Tänk om vi faktiskt skulle försöka förstå, på riktigt, innan vi kräver att våra egna känslopåverkade tankeröror ska bli förstådda. 

Livrem, hängslen, badring och ett extra ombyte i väskan. Spåkulor, riskanalyser och detaljerade planer. Det okända är spännande, kittlande och lockande, men också skrämmande. 

Att kasta sig in i något nytt, något obekant, något man inte vet hur det blir skapar tvivel och oro. Klarar jag det här? Orkar vi? Har jag kunskapen och erfarenheten? Är jag ens värd att lyckas? Är det vad jag egentligen vill och är det värt det?

Ibland måste vi låta tron övertrumfa tvivlet. Modet skjuta undan rädslan och längtan driva oss att ta steget ut i det okända. Platsen där det får bära eller brista. Det sårbara får bli vår styrka och våra vingar får bredas ut och lyfta oss mot höjder vi inte trodde fanns.

 

Ibland blir visionen och målbilden så stor att den i all sin härlighet blir skrämmande. Svår att greppa i sina detaljer. Det går inte att se träden för all skog. Det blir omöjligt att veta i vilken ände man ska börja. Det blir lätt att skjuta upp - prokrastinera. Något annat mer akut kommer emellan. Eller något som är enklare att greppa.

Vi har tänkt stort. Vi har tänkt klokt. Vi vill, vi vet att vi kan, vi är redo. Men vi fastnar i startblocket. Hjärnan och Hjärtat behöver få med sig Hjörandet.

I många fall är hemligheten att börja. Någonstans. Fatta beslutet om vad nästa steg är. Den lilla konkreta och hanterbara uppgiften som står på tur. Den som gör att man kommer igång. Som bevisar att vi menar allvar.

Vilken är din nästa åtgärd som leder dig ett steg i rätt riktning mot det du vill uppnå? Och vilken kommer efter det? Även en sjumilamarsch börjar med ett steg.

I dansen bor lyhördheten, närvaron och energin - för jaget, för musiken och för andra. Rummet blir tredimensionellt. Upplevelsen mångdimensionell. Ibland är dansen intensiv, svettig och helt individuell. Ibland symbiotisk, finstämd och inkännande. Ibland koregraferad, ibland improviserad.

I de vackraste pardanserna är signalerna tydliga men diskreta. Styrandet kräver ingen muskelkraft. Ingen behöver slitas runt. Ledarens roll är att få följaren att glänsa. Skapa ramen som ger utrymmet. Bådas ansvar är att vara lyhörda - för sig själva, varandra, musiken och rytmen. Ansvara för sin egen balans. Behålla takten om den andra tappar den. Anpassning och justering är viktigt för båda parter. De små anpassningarna som aldrig når betraktarens ögon eftersom de sker långt innan otakten blir ett faktum.


Beslutet att leda och följa är öppet för omprövning. Rollerna kan skiftas över tid. Den dåliga ledaren skapar osäkerhet, irritation och otakt. Den motsträviga följaren drar energi, skapar kaos i planen och stör rytmen.

Om det har bäring utanför dansgolvet? Det är för dig att bestämma själv. Likaså när du föredrar att leda och när du hellre följer. När du vill dansa i par och när du hellre går loss helt själv. Och vilken skillnad det i så fall gör.

Ibland är ord viktiga. Inte för att vi alltid funderar så mycket på dem, utan för att vi ändå påverkas. Undermedvetet. På ett annat plan. Utan att vi förstår det själva.

Orden lyckas och misslyckas har i det svenska språket en koppling till lycka. Vår personliga lycka. Lyckoruset när vi lyckas och stinget av besvikelse när vi misslyckas. Det välbekanta ruset och stinget för stunden. Men är det kopplat till vår lycka på längre sikt, vår livslycka? Har vi verkligen när vi inte klarat av något - än - tullat på livslyckoförrådet? Krävs en kompensation genom en massa lyckanden?

Det blir en begränsande tanke. En farlig tanke som leder oss till att bara ge oss på det vi vet vi kan lyckas med. Det vi omöjligen kan misslyckas med. Det skapar ett liv där vi jagar ruset och undviker stinget. Kortsiktigt och ängsligt. Troligen på bekostnad av livslyckan.

I engelskan används orden fail, unable, stumble, screw up... ord där man inte riskerar lyckan bara för att man försökte. Bara för att det inte var möjligt än. Bara för att man fortfarande snubblade lite i sina försök. Kanske är det dags att fullt ut ta in det försvenskade ordet fejla. Våga fejla, igen och igen för att säkra lyckan.

et

Det normala bor i perspektivet vi väljer. Umgås du med maratonlöpare är milen genant kort, är dina vänner soffliggare är milen en hjälteinsats. Att välja vem, om någon, att jämföra sig med ger olika perspektiv. Sätter olika ramar för det vi upplever som det normala.

Ibland börjar vi mäta och jämföra varje del av den mosaik vi utgör. Den mosaik andra utgör. Vi fastnar, jämför och bedömer varje liten del istället för helheten. Varje bit i mosaikens mönster - förmågor, kunskaper, egenskaper - jämförs med andras bitar. Och visst finns det alltid någon som är snabbare, smartare, roligare, snällare, snyggare, starkare, mer erfaren...

Men ingen mosaik är den andra lik och det vackra, otroliga och unika ligger i kompositionen, i mönstret. I hur bitarna valts, matchats och med tid och kärlek formats till en styrka bortom delarna.

Att se våra egna och andras förmågor ur ett annat perspektiv och som en unik mosaik gör det lättare att se det speciella. Det unika. En kombination som blir alldeles, alldeles underbar.  

Rädslan för att rädslas är förlamande. Mer skadlig, begränsande och energislukande än det verkliga mötet med det som skrämmer oss. Att vara rädd för att bli rädd i mötet med en spindel, situation eller känsla begränsar oss, får oss att undvika och gör oss sårbara. Rädslan att bli övergiven får oss att undvika närhet. Rädslan att misslyckas stoppar oss från att försöka. Rädslan att inte passa in håller tillbaka det unika i oss. Rädslan för det oförutsägbara stoppar oss från att kasta oss ut i det okända, bryta upp.

Tänk om vi kunde se och förstå bättre vad vi är rädda att bli rädda för. Kanske skulle det göra det mindre läskigt och kanske skulle en del strategier vi använder för att undvika den verkliga faran framstå som precis så tokiga som de verkligen är. För den riktiga rädslan är långt mer kortvarig och övergående än rädslan för att bli rädd.

 

REFLEKTIONER

Metaforer, citat och ordspråk får oss att stanna upp och låter tanken landa på en ny plats. Varje år samlar jag 12 nya. Varje månad låter jag ett av dem locka min tanke, ge mig en vinkling och formulera en reflektion.

Jag har samlat några av mina favoriter. Ladda ner, dela med dig., låt dina egna tankar lockas.

Senaste inläggen