Livrem, hängslen, badring och ett extra ombyte i väskan. Spåkulor, riskanalyser och detaljerade planer. Det okända är spännande, kittlande och lockande, men också skrämmande. 

Att kasta sig in i något nytt, något obekant, något man inte vet hur det blir skapar tvivel och oro. Klarar jag det här? Orkar vi? Har jag kunskapen och erfarenheten? Är jag ens värd att lyckas? Är det vad jag egentligen vill och är det värt det?

Ibland måste vi låta tron övertrumfa tvivlet. Modet skjuta undan rädslan och längtan driva oss att ta steget ut i det okända. Platsen där det får bära eller brista. Det sårbara får bli vår styrka och våra vingar får bredas ut och lyfta oss mot höjder vi inte trodde fanns.

 

Ibland blir visionen och målbilden så stor att den i all sin härlighet blir skrämmande. Svår att greppa i sina detaljer. Det går inte att se träden för all skog. Det blir omöjligt att veta i vilken ände man ska börja. Det blir lätt att skjuta upp - prokrastinera. Något annat mer akut kommer emellan. Eller något som är enklare att greppa.

Vi har tänkt stort. Vi har tänkt klokt. Vi vill, vi vet att vi kan, vi är redo. Men vi fastnar i startblocket. Hjärnan och Hjärtat behöver få med sig Hjörandet.

I många fall är hemligheten att börja. Någonstans. Fatta beslutet om vad nästa steg är. Den lilla konkreta och hanterbara uppgiften som står på tur. Den som gör att man kommer igång. Som bevisar att vi menar allvar.

Vilken är din nästa åtgärd som leder dig ett steg i rätt riktning mot det du vill uppnå? Och vilken kommer efter det? Även en sjumilamarsch börjar med ett steg.

I dansen bor lyhördheten, närvaron och energin - för jaget, för musiken och för andra. Rummet blir tredimensionellt. Upplevelsen mångdimensionell. Ibland är dansen intensiv, svettig och helt individuell. Ibland symbiotisk, finstämd och inkännande. Ibland koregraferad, ibland improviserad.

I de vackraste pardanserna är signalerna tydliga men diskreta. Styrandet kräver ingen muskelkraft. Ingen behöver slitas runt. Ledarens roll är att få följaren att glänsa. Skapa ramen som ger utrymmet. Bådas ansvar är att vara lyhörda - för sig själva, varandra, musiken och rytmen. Ansvara för sin egen balans. Behålla takten om den andra tappar den. Anpassning och justering är viktigt för båda parter. De små anpassningarna som aldrig når betraktarens ögon eftersom de sker långt innan otakten blir ett faktum.


Beslutet att leda och följa är öppet för omprövning. Rollerna kan skiftas över tid. Den dåliga ledaren skapar osäkerhet, irritation och otakt. Den motsträviga följaren drar energi, skapar kaos i planen och stör rytmen.

Om det har bäring utanför dansgolvet? Det är för dig att bestämma själv. Likaså när du föredrar att leda och när du hellre följer. När du vill dansa i par och när du hellre går loss helt själv. Och vilken skillnad det i så fall gör.

Ibland är ord viktiga. Inte för att vi alltid funderar så mycket på dem, utan för att vi ändå påverkas. Undermedvetet. På ett annat plan. Utan att vi förstår det själva.

Orden lyckas och misslyckas har i det svenska språket en koppling till lycka. Vår personliga lycka. Lyckoruset när vi lyckas och stinget av besvikelse när vi misslyckas. Det välbekanta ruset och stinget för stunden. Men är det kopplat till vår lycka på längre sikt, vår livslycka? Har vi verkligen när vi inte klarat av något - än - tullat på livslyckoförrådet? Krävs en kompensation genom en massa lyckanden?

Det blir en begränsande tanke. En farlig tanke som leder oss till att bara ge oss på det vi vet vi kan lyckas med. Det vi omöjligen kan misslyckas med. Det skapar ett liv där vi jagar ruset och undviker stinget. Kortsiktigt och ängsligt. Troligen på bekostnad av livslyckan.

I engelskan används orden fail, unable, stumble, screw up... ord där man inte riskerar lyckan bara för att man försökte. Bara för att det inte var möjligt än. Bara för att man fortfarande snubblade lite i sina försök. Kanske är det dags att fullt ut ta in det försvenskade ordet fejla. Våga fejla, igen och igen för att säkra lyckan.

et

Det normala bor i perspektivet vi väljer. Umgås du med maratonlöpare är milen genant kort, är dina vänner soffliggare är milen en hjälteinsats. Att välja vem, om någon, att jämföra sig med ger olika perspektiv. Sätter olika ramar för det vi upplever som det normala.

Ibland börjar vi mäta och jämföra varje del av den mosaik vi utgör. Den mosaik andra utgör. Vi fastnar, jämför och bedömer varje liten del istället för helheten. Varje bit i mosaikens mönster - förmågor, kunskaper, egenskaper - jämförs med andras bitar. Och visst finns det alltid någon som är snabbare, smartare, roligare, snällare, snyggare, starkare, mer erfaren...

Men ingen mosaik är den andra lik och det vackra, otroliga och unika ligger i kompositionen, i mönstret. I hur bitarna valts, matchats och med tid och kärlek formats till en styrka bortom delarna.

Att se våra egna och andras förmågor ur ett annat perspektiv och som en unik mosaik gör det lättare att se det speciella. Det unika. En kombination som blir alldeles, alldeles underbar.  

Rädslan för att rädslas är förlamande. Mer skadlig, begränsande och energislukande än det verkliga mötet med det som skrämmer oss. Att vara rädd för att bli rädd i mötet med en spindel, situation eller känsla begränsar oss, får oss att undvika och gör oss sårbara. Rädslan att bli övergiven får oss att undvika närhet. Rädslan att misslyckas stoppar oss från att försöka. Rädslan att inte passa in håller tillbaka det unika i oss. Rädslan för det oförutsägbara stoppar oss från att kasta oss ut i det okända, bryta upp.

Tänk om vi kunde se och förstå bättre vad vi är rädda att bli rädda för. Kanske skulle det göra det mindre läskigt och kanske skulle en del strategier vi använder för att undvika den verkliga faran framstå som precis så tokiga som de verkligen är. För den riktiga rädslan är långt mer kortvarig och övergående än rädslan för att bli rädd.

 

Jomenvisst vore det väl bra om alla förstod hur det var. Fattade tingens ordning. Höll med om vår syn på världen och helt enkelt bara var lite enklare att ha att göra med.

Men, om det nu inte är så kan vi ju alltid välja att fascineras över hur olika något kan uppfattas beroende på vilka skor vi traskar i, vilket perspektiv vi har och hur vårt bagage är packat. Kanske ligger inte det dumma i den annorlunda tanken, åsikten eller argumentet utan i oförmågan att se nyanserna. Bristen på viljan att se och leka med alla palettens nyanser, alla regnbågens nyanser mellan det svarta och det vita.

Låt oss måla hela världen för varandra. Fullt av solsken varje dag.


 

Med en olidlig lätthet leder våra tankar oss på jobbiga irrvägar. Inte för att något är utan för att det var eller kanske, kanske skulle kunna bli.

För ca 70.000 år sedan hände något med människoartens hjärna - den kognitiva revolutionen - Homo Sapiens stora utvecklingssprång. Plötsligt kunde vi kommunicera på ett sätt som tillät större grupper att samarbeta. Vi kunde skvallra om det som hänt, fundera på vad som skulle kunna hända och vem som gjort vad med vem och varför.

Hjärnan fick en unik förmåga att inte vara i nuet. Att här och nu låta tankarna vara då och sen. Det har gett oss kreativiteten, en förmåga att drömma och planera för framtiden. Gett oss möjligheten att livfullt minnas historien och lära av den. Men det har också fört med sig ältandet av det förflutna, kryddat med skuld och skam. Att låta det göra ont om och om igen. Det har också skapat oron för framtiden. Att ta ut sorger och bekymmer långt innan vi ens vet om de kommer inträffa.

Men när vi kan se att tanken bara är en tanke, tydligt skild från verkligheten, kan vi lägga energin på att förverkliga drömmarna istället för att rädslas.

"Fast så har hen ju alltid varit. Folk är ju som de är. Man kan inte lära gamla hundar sitta..."

Ibland är det omgivningens behov av igenkänning som hindrar vår utveckling. Hindrar oss från att bli bättre upplagor av oss själva. Som omgivning är det inte säkert att vi vill ha en ny version av någon. Inte ens när vi ogillade den gamla. Det tar kraft och energi att förhålla sig till det nya när vi är vana vid det gamla. Det gamla är förutsägbart, hanterbart och bekant på ett betryggande sätt. För det gamla har vi väl utarbetade strategier, vi vet hur spelet ska spelas. Det nya kräver något nytt av oss, ändrar balansen i samspelet, utmanar gamla sanningar.

Kanske är det den största gåvan. Att lämna sinnet öppet för andras utveckling. Att uppmuntra de steg vi uppfattar. Att gå före och hålla vägen fri för utvecklingens resa.


När drog du senast en linje i sanden? Linjen som inte kunde korsas utan konsekvens. För dig, för något eller för någon. Den där linjen som baserades på det som var viktigt för dig. Det som är viktigt för dig. Viktigt på riktigt. Linjen som inte är förhandlingsbar. Linjen som är en del av din kärna. Linjen som om den korsas gör dig till någon du inte vill vara, någon du inte är, någon du egentligen inte är så förtjust i.
 
Förmågan att dra de rätta linjerna och vid de rätta tillfällena kräver självkännedom och att vi värdesätter oss själva. Att vi känner igen signalerna. Signalerna som skapar olust, energitapp, osäkerhet. Signalerna som, om vi lyssnar, uppmanar oss att tänka en runda till. Som frågar oss om vi är där vi är bara för att det råkat bli som det blev. Som uppmanar oss att stanna till, utvärdera, känna efter på riktigt. Och kanske dra den linjen vi är värda. Som ger oss det utrymme vi behöver för att använda vår tid lite klokare, lite roligare och till en avsevärt mycket större nytta.

REFLEKTIONER

Metaforer, citat och ordspråk får oss att stanna upp och låter tanken landa på en ny plats. Varje år samlar jag 12 nya. Varje månad låter jag ett av dem locka min tanke, ge mig en vinkling och formulera en reflektion.

Senaste inläggen