Tidens droppar formar stenen

"Fast så har hen ju alltid varit. Folk är ju som de är. Man kan inte lära gamla hundar sitta..."

Ibland är det omgivningens behov av igenkänning som hindrar vår utveckling. Hindrar oss från att bli bättre upplagor av oss själva. Som omgivning är det inte säkert att vi vill ha en ny version av någon. Inte ens när vi ogillade den gamla. Det tar kraft och energi att förhålla sig till det nya när vi är vana vid det gamla. Det gamla är förutsägbart, hanterbart och bekant på ett betryggande sätt. För det gamla har vi väl utarbetade strategier, vi vet hur spelet ska spelas. Det nya kräver något nytt av oss, ändrar balansen i samspelet, utmanar gamla sanningar.

Kanske är det den största gåvan. Att lämna sinnet öppet för andras utveckling. Att uppmuntra de steg vi uppfattar. Att gå före och hålla vägen fri för utvecklingens resa.