Tänkandets olidliga lätthet

Med en olidlig lätthet leder våra tankar oss på jobbiga irrvägar. Inte för att något är utan för att det var eller kanske, kanske skulle kunna bli.

För ca 70.000 år sedan hände något med människoartens hjärna - den kognitiva revolutionen - Homo Sapiens stora utvecklingssprång. Plötsligt kunde vi kommunicera på ett sätt som tillät större grupper att samarbeta. Vi kunde skvallra om det som hänt, fundera på vad som skulle kunna hända och vem som gjort vad med vem och varför.

Hjärnan fick en unik förmåga att inte vara i nuet. Att här och nu låta tankarna vara då och sen. Det har gett oss kreativiteten, en förmåga att drömma och planera för framtiden. Gett oss möjligheten att livfullt minnas historien och lära av den. Men det har också fört med sig ältandet av det förflutna, kryddat med skuld och skam. Att låta det göra ont om och om igen. Det har också skapat oron för framtiden. Att ta ut sorger och bekymmer långt innan vi ens vet om de kommer inträffa.

Men när vi kan se att tanken bara är en tanke, tydligt skild från verkligheten, kan vi lägga energin på att förverkliga drömmarna istället för att rädslas.